Klimatkontrakt och klimatavgifter kan bidra till att ställa om industrin
Klimatfrågan brådskar och några av de viktigaste aktörerna i omställningen finns inom basindustrin. Men för att industrin ska ställa om snabbt måste efterfrågan på klimatsmarta produkter öka och kostnaden för produktionen minska.
– Vi behöver skärpa befintliga styrmedel och skapa tydligare efterfrågan på produkter och material med låga växthusgasutsläpp, allt för att minska den ekonomiska osäkerheten och underlätta för omställning i industrin, säger Kersti Karltorp, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
Några svar på hur dessa osäkerheter kan hanteras finns i rapporten Styrmedel för ökad efterfrågan på klimateffektiva produkter Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som Kersti Karltorp och Johan Rootzén, också forskare på IVL, har skrivit tillsammans med miljökonsultfirman Anthesis.
Något som är helt centralt för industrins omställning är marknadspriset på utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS. Priserna för utsläppsrätter har generellt varit låga, men ökat kraftigt sedan 2018 och väntas också fortsätta öka. Hur snabbt de ökar är däremot osäkert, och variationer i priserna ökar just osäkerheten.
– En snabbare åtstramning av utsläppstaket inom EU ETS skulle vara det allra enklaste. Allt annat är egentligen plåster på såren för att hantera handelssystemets tillkortakommanden, säger Johan Rootzén.
Ett sätt att minska osäkerheterna kan vara att introducera så kallade Carbon Contracts for Differences – CCfD – ett instrument som ännu är i sin linda men som har stor potential att sänka tröskeln till omställningen. Ett annat är att införa en konsumtionsavgift på koldioxidintensiva material vilket skulle göra koldioxidsnåla produkter mer attraktiva på marknaden, samtidigt som det skapar intäkter till satsningar på andra områden.
Hur stora förhoppningar kan vi ha på CCfD och klimatavgifter?
Johan: Både CCfD och klimatavgifter har potential och förtjänar att utredas närmare. EU-kommissionen har tidigare uttryckt att man gärna ser initiativ i enskilda medlemsländer där man testar denna typ av instrument. I och med Parisavtalet, den svenska klimatlagen och att industrin på många håll redan gör stora klimatsatsningar har utmaningen blivit tydligare. Nu handlar det om att skapa rätt förutsättningar.
Kersti: Vissa sektorer och länder har förstås svårare att ställa om än andra men det finns ett annat sätt att prata om detta i industrin idag och om utformandet av klimatpolitiska styrmedel som inbegriper affärsmöjligheter och vinningen med klimatomställning.
Johan: Vi ser nu att stålindustrin går starkt framåt med stora företagsallianser som tillsammans går in med mycket kapital för forskning och utveckling och med stora kunder som uttalat en vilja att köpa det fossilfria stålet. Även inom raffinaderiindustrin finns positiva signaler. Preem har exempelvis uttalat mål om att minska sin fossilbaserade produktion och gå över till enbart förnybara eller biodrivmedelbaserade produkter. Till och med cementindustrin, som brottas med sitt kalkbrytningstillstånd på Gotland, har aviserat att fabriken i Slite ska gå från att vara en av Sveriges största utsläppare till att bli en kolsänka senast 2030.
Kersti: Min uppfattning är att det är mycket lättare för industrin att investera i klimatsmart teknik nu än för bara fem, tio år sedan. Det finns en handfull tekniker med stor potential som kan skalas upp och det finns en vilja.
Johan: Jag håller med, men samtidigt är det många pusselbitar som måste falla på plats för att en omställning ska vara möjlig. Flera av dessa pusselbitar ligger utanför det enskilda företagets kontroll. Det är viktigt att inte glömma bort frågor som till exempel elförsörjning och kompetensförsörjning i det här sammanhanget.
Går industrin före politiken?
Johan: Det finns en stor investeringsvilja idag och mycket privatkapital. Det viktiga nu är att politiken skapar förutsättningar för investering och hittar modeller för hur risker och nyttor ska fördelas. Risken att göra för lite är större än risken för att göra för mycket.
Kersti: Vissa industrier, som till exempel stålindustrin, gör stora investeringar för att ställa om nu och driver på politiken att göra ändringar i policy och regelverk för att detta ska vara möjligt. Samtidigt menar många inom industrin att till exempel tillståndsprövningar tar för lång tid och att det är svårt att förutse hur processen ska falla ut även om lagkraven är kända. Men det är ju så klart viktigt med en robust tillståndsprocess för att undvika att vi löser ett miljöproblem men skapar ett annat.
Kersti: Grundproblemet är att vi i Sverige konsumerar som om vi hade fyra jordklot. Vi måste använda mindre energi och mindre material. Det är ett problem i sig att vi inte inser det fullt ut. En minskad energi- och resursförbrukning behöver inte ske på bekostnad av ett gott liv.
Johan: Men tuffa klimatbeslut som påverkar människors vardag och ekonomi kräver tuffa politiker. Man kanske inte fattar sådana beslut ett valår. Det som många på forskarsidan missar är att policy faktiskt måste vara politiskt hållbart.
Vad är politiskt hållbar klimatpolicy?
Johan: Jag tror att det är viktigt att hela tiden ha med sig de fördelningspolitiska effekterna av klimatpolitiken och att arbeta smart och pedagogiskt med till exempel klimatpolitisk skatteväxling. Koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter ger ju intäkter som man delvis kan använda för att kompensera grupper och regioner som kanske drabbas hårdare än andra av ett styrmedel. Det gäller också att ha respekt för och hitta sätt att hantera den oro som ibland finns inför en snabb omställning. Detta gäller ju inte minst i de orter där basindustrin är en stor arbetsgivare och en viktig del av den lokala samhällsekonomin.
Kersti: De här frågorna kommer bara växa i betydelse. Industrin behöver tydlig vägledning och svenska myndigheter dammsuger efter policyförslag som kan användas som underlag för utformningen av en hållbar och effektiv klimatpolitik. Jag tror att det kan vara ett bra läge nu att vara modiga och tänka nytt. Sverige måste fortsätta vara en progressiv röst i EU.
Pågående forskningsprojekt
Carbon Contracts for Difference
Carbon Contracts for Difference, CCfD, är projektspecifika kontrakt mellan aktörer inom industrin och myndigheter som säkerställer industrins kostnader för utsläppsrätter. I kontraktet sätts ett pris – ett så kallat strike price – som sedan jämförs med det faktiska priset på utsläppsrätter i EU ETS. För utsläppen som minskas genom projektet blir aktören kompenserad med skillnaden mellan marknadspriset och detta strike-price. Om marknadspriset överstiger detta pris betalas skillnaden i stället till myndigheten.
Kontraktet säkerställer en viss lönsamhet för utsläppsminskande projekt och minskar osäkerheterna som är associerade med priset för utsläppsrätter. Genom lägre osäkerheter kan aktörer enklare förutspå kostnader och lönsamhet för klimatsmarta investeringar, vilket också kan leda till att deras finansieringskostnader för omställningsprojekt minskar.
För att ytterligare skapa incitament för industrins omställning kan Carbon Contracts for Difference också användas för ytterligare investeringsstöd för projekt som minskar utsläpp. Genom att sätta ett högre pris i kontraktet skapas incitament att genomföra åtgärder som minskar koldioxidutsläppen. Detta högre pris fungerar som ett omedelbart incitament då skillnaden mellan kontraktspriset och marknadspriset är stort. När marknadspriset eventuellt höjs minskar skillnaden mellan priserna och kontraktet behövs inte längre.
Konsumtionsavgift på koldioxidintensiva material
En konsumtionsavgift på koldioxidintensiva produkter skulle minska efterfrågan genom ett högre slutpris mot konsumenten. En sådan avgift skulle drabba konsumenten oavsett om produktionen skett i landet eller om produkten har importerats. Att exportera produkter till ett land som inte omfattas av konsumtionsavgiften är inte tänkt att belasta producenten, främst med hänsyn till att bevara den nationella konkurrenskraften för exportvaror.
Ett argument för införandet av en konsumtionsavgift är att effekten av ökade incitament för utsläppsminskningar sträcker sig längre ner i producentled och värdekedjor samt att avgiften bättre stimulerar återvinning, återanvändning och resurseffektivitet.
Prenumerera på våra nyhetsbrev