Freon orsakar fortfarande stor skada

Byggisolering som innehåller freoner är ett stort miljö- och klimat­problem. Stora utsläpp av ämnet sker fortfarande i Sverige och för lite görs för att förhindra det. Det skriver kemikalieexperter vid IVL Svenska Miljöinstitutet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Debattartikeln publicerades den 8-9 juni 2024, läs den här Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. eller nedan.

Minns ni freon? Ämnet, som användes som kylmedel i kylskåp och i sprayflaskor från 1920-talet och framåt, skapade en förtunning av ozonskiktet vid sydpolen som bedöms ha varit som störst vid millennie­skiftet år 2000. Då minns ni kanske också det historiska arbete som gjordes för att få till en global hantering av detta problem, kallat Montreal­protokollet som under­tecknades 1987.

Tack vare detta har användandet av freon i nya produkter sedan mitten av 90-talet till stor del upphört och många har trott att problemet därmed är löst. Så är tyvärr inte fallet. Stora utsläpp sker fortfarande i Sverige och för lite görs för att förhindra det.

Förutom den välkända användningen som kylmedel hade freoner även andra tillämpningar för 40 år sedan. Bland annat användes det som komponent i isolering gjord av cellplast. Materialet känns igen som gula paneler i kylrum, lastbilar och rörisolering eller färgglada skivor i husgrunder och väggar. Problemet är att detta material, som finns i våra byggnader och vårt samhälle, har freon inkapslat i sig som är lika potent i dag som på 80-talet, och den dagen isoleringen plockas ut och tas sönder läcker freonet ut och åstadkommer skada. De två vanligaste isolerings­materialen med freoner är polyuretan (PUR) och extruderad polystyren (XPS) tillverkade mellan 1960-talet och mitten av 1990-talet.

Ett exempel som visar på vilka stora mängder det rör sig om är ombyggnationen av Södra stambanan mellan Malmö och Stockholm, där all tågräls isolerades med cellplast som innehåller freon.

För att minimera fara för miljön ska isolering som innehåller freon hanteras som farligt avfall och hållas intakt tills dess att det är inlämnat till en anläggning som kan destruera just denna typ av material. På dessa anläggningar samlas freonet upp och hälls i fat som sedan skickas på separat destruktion. Det finns lagstiftning som kräver att freonhaltigt isolerings­material tas om hand på rätt sätt, med tillhörande vägledningar för att informera rivare och sanerare. EU-kommissionen har nu godkänt revideringar av den så kallade F-gasförordningen om fluorerade växthusgaser och förordningen om ozon­nedbrytande gaser som innebär att fastighets­ägares och entreprenörers ansvar förtydligas och att denna typ av avfall ska hanteras rätt.

Trots lagstiftning och att problemet varit känt sedan 90-talet, visar erfarenhet från personer i branschen att det bara är en låg andel av isolerings­materialet som tas om hand som det ska.

Det finns två anläggningar i Sverige som är utrustade för att ta hand om detta avfall. En tidigare kartläggning som IVL Svenska Miljö­institutet har gjort visar att så lite som 20 procent av det förväntade avfallet hanteras rätt. Eftersom det finns så få anläggningar som kan hantera detta avfall korrekt blir det väldigt tydligt hur mycket av det som hanteras helt fel. Det mest troliga är att detta avfall – i stället för korrekt hantering – hanteras som annat byggavfall och därmed går till kommunala avfalls­stationer och anläggningar där det hanteras som ”vanligt” brännbart avfall. I denna process fångas freonet inte upp utan sipprar ur materialet och orsakar stor skada.

Förutom att vara skadligt för ozonskiktet är freon också en kraftfull växthusgas som påskyndar den globala uppvärmningen. Varje kilo freon har samma potential som cirka 4 000–11 000 kilo koldioxid. Den totala mängden inbyggd freon i isolering i Sverige motsvarar enligt våra uppskattningar 21 miljoner ton koldioxid­ekvivalenter. Det är nästan lika mycket som halva Sveriges årliga territoriella utsläpp av växthusgaser som ligger på omkring 45 miljoner ton koldioxid­ekvivalenter.

Miljöproblemet med freon i byggmaterial måste uppmärksammas mer. Det behövs mer riktad information till aktörer i byggbranschen, som fastighets­ägare, material­inventerare, rivnings­företag, tillsyns­myndigheter och avfalls­anläggningar och tillsyn och kontroll måste bli bättre.

• Vi vill se en bred informations­kampanj med fokus på hur och varför detta material ska hanteras rätt. Ingen aktör i kedjan som hanterar detta avfall ska kunna missa att detta ska hanteras som farligt avfall.
• Det behövs en utredning som svarar på varför så lite av detta material tas om hand på rätt sätt. Hur väl rustat är Sverige för att hantera detta material? Har berörda myndigheter de medel de behöver för att bedriva en effektiv tillsyn och informera relevanta aktörer? Finns tillräckligt med anläggningar för insamling och hantering av materialet?
• I dag är det svårt att lämna in materialet eftersom det finns så få verksamheter som kan destruera det på korrekt sätt. Infrastrukturen behöver därför förbättras så att det blir enklare för rivnings- och byggföretagen att göra rätt.

Arvin Ghasemi, expert kemikalier i varor, IVL Svenska Miljöinstitutet
Sara Brännström, expert säker och hållbar kemi, IVL Svenska Miljöinstitutet