Kväveutlakning från skogsmark – hur mycket kan det bidra till bruttobelastningen?

Jordbruket står för merparten av kväveutlakningen från diffusa källor till Östersjön och Västerhavet. Skogsmarkens bidrag består till största delen av naturlig utlakning av organiskt kväve. Det finns dock farhågor om att de senaste decenniernas höga kvävebelastning kan innebära att skogsmarken är nära kvävemättnad, och utlakningen av oorganiskt kväve kan öka. Tidsserier för nitratkväve i markvatten inom Krondroppsnätet visar att nitrathalterna i markvattnet under rotzonen, på 50 cm djup, ofta är förhöjda på åtskilliga av ytorna i södra Sverige. Denna studie syftar till att skapa en översiktlig bild över nitrathalter i skogsmark i olika delar av Sverige med hjälp av dessa tidsserier, att utifrån detta uppskatta bruttobelastningen från skogsmark (innan någon retention skett) i avrinningsområden i södra Östersjöns, norra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt, samt att jämföra resultatet med bruttobelastning från annan markanvändning. Tidsserier för pågående eller nyligen avslutade ytor inom Krondroppsnätet (88 st.) analyserades och delades in i sju klasser med avseende på nitrathaltnivåer. Både absoluta halter och frekvens av för¬höjningar användes som indelningskriterier. Baserat på denna indelning utformades sju scenarier för halter i markvattnet. Med hjälp av geografiska databaser för Östersjöns och Västerhavets avvattningsområden (avrinningsmängd och markanvändning i delavrinningsområden) från SMED (Svenska Miljöemissionsdata) skalades utlakningen upp till delavrinningsområden, och därefter till hela södra Östersjöns, norra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt. Analysen av markvattendata visade att de ytor där högst nitratkvävehalter uppmätts ligger i södra Sverige, framför allt i landets sydvästra delar. Dessa områden har hög kvävebelastning och har generellt ståndortsindex på 30 eller högre. Utöver sambandet mellan geografiskt läge och ståndortsindex (som samvarierar), kan man inte se några tydliga samband med andra parametrar. För att klargöra eventuella samband krävs en mer noggrann analys, med kompletterande mätningar och observationer. Markvattendata visade att halterna oftare var förhöjda på våren än på sommaren och hösten, vilket kan förklaras med att nitrifieringen har kommit igång igen efter vintern medan upptaget i träden fortfarande är litet under en period på våren. Uppskalningen visade vidare att utlakning från skogsmark har potential att påtagligt öka brutto-belastningen i södra Östersjöns, norra Östersjöns och Västerhavets vattendistrikt. En ökning av nitratkvävehalten till 1 mg/l i markvatten i de tre vattendistrikten innebär en ökning av brutto-belastningen av kväve från diffusa källor med 38 %. Det är dock viktigt att tänka på att detta gäller bruttobelastningen, och att det finns en retentionskapacitet i avrinningsområdena (upptag i vegetation och denitrifikation) som kan variera mycket beroende på geologiska förhållanden, klimatförhållanden, läge i terrängen, egenskaper i den bäcknära zonen m.m. Ökad kunskap om retentionsprocesserna i olika typer av avrinningsområden och vid olika klimatförhållanden är viktig för att kunna gå vidare och också bedöma nettobelastningen på havet från skogsmark.

Prenumerera på våra nyhetsbrev